Lasse Stefanz
Hemma i pojkrummet i
Gärds Köpinge, en by utanför Kristianstad, satt 14-åriga tvillingpojkarna Hasse
och Lasse Sigfridsson framför tv:n och Hylands Hörna.
De tittade storögt på apparaten, men
inte på ikonen Lennart Hyland utan på studiogitarristen Roland Bengtsson.
Då föddes idén att starta ett eget
band.
Lasse gillade Ann-Louise Hansson och
Elvis, men kunde Roland Bengtsson och Beatles borde väl Hasse och Lasse kunna,
tänkte dom och beställde sin första gitarr på postorder.
Sedan började övandet växelvis för
Hasse och Lasse.
När pappa Sigfridsson fick tillbaka
på skatten köptes en gitarr till och lyckan var gjord.
Nu skulle världen erövras!
Kompisarna Alf Göransson och Stefan
Roslund övertalades så att vara med i bandet.
Varje Söndag träfades dom och övade i
åtta timmar Hasse,Lasse och Alf på gitarr och Stefan på piano.
Men en trumslagare behövdes och de
hade hört talas om en ivrig pojk som flyttat in till byn Bengt-Olle Jönsson.
Pojkarna hade hört från kompisar i
skolan att Olle trummade på väggar och dörrar och ddessutom var han extra bra på
att slå trumvirvlar mot knäna .
Lasse bjöd hem Olle på skorpor och
saft och övertalade honom att hyra ett trumset för att träna .
Efter ett par månader var det dags
audition och Olle trummade på baksidan av en Bjärton gitarr och sjöng Sven-Ingvars hit låt Säg inte nej säg kanske
kanske och saken var klar Olle fick jobbet och bandet var fött och de firade med
var sitt glas saft.
Bandet repeterade hela tiden, men behövde ett namn.
De valde bland allas namn, dubbelnamn skulle det vara,
och fastnade till sist för kombinationen Lasse Stefans, då med s (z kom senare).
Efter något år fick bandet sin första spelning!
Det var i pausen på bingoaftonen i Ringelund.
Bandet var mäkta stolta när de monterade upp sin
utrustning, inte på scenen för där satt bingoutroparen.
Pojkarna fick istället spela i ett prång vid
handikapptoan.
Olle syntes visserligen inte bakom trummorna, men det
fick applåder av publiken och saft efteråt .
Det bästa av allt de fick spela på varje bingokväll
hela hösten och dessutom fick dom betalt åtta kronor per person och två
bingobrickor .
Nu var bandet berömt i hela Gärds Köpinge .
Under 1968 och 1969 gjordes massor av spelningar på
fester,kalas och bröllop .
Lasse och Olle delade på sången och Hasse började öva
på ett nytt instrument saxofon .
De övriga i bandet var oerhört imponerade för nu lät
dom som ett riktigt dansband och ett sådant band måste ha ett blås för att
lyckas,det var grabbarna helt överens om.
För att nå ut till en störe publik,till de attraktiva
folkparkerna så bestämde dom sig för att gå med i Musikerförbundet på sätt
skulle dom komma åt turneplaner och få möjlighet att spela på der riktigt
åtråvärda platserna .
Det fanns dock ett problem man var tvungen att vara 15
år det var alla utom Olle som tog ett enkelt beslut att ljuga om sin ålder med
några år .
Ingen märkte bluffen och direkt efter att ansökan kom
in till Musikerförbundet fick Lasse Stefanz sin första kontrakterade spelning på
en skoldans i Degeberga Kristianstad .
Gaget var svindlande 300 kronor och milersättning .
Bandet formerades mer och mer och bandet behövde en
basist något som föll på Lasses lott .
Några lektioner togs aldrig utan Lasse satt hemma och
lyssnad på grammofon skivor med dansbandslåtar och spelade efter .
I sin ivet att låta som ett riktigt dansband togs
ytterligare en medlem in i bandet Lars Emilsson på alt och baryton Saxofon .
Nu lät Lasse Stefanz nästan som den lokala förebilden
Lasse Kenths ett band med två saxofoner .
Bandet övade varje ledig kväll vilket var väldigt
tidsödande och resulterade i att Alf Göransson hoppade av 1969 .
Fotograf: Anna Neah Deutgen
Nu gällde att agera snabbt för bara några dagar
senare skulle bandet ha en spelning .
De satte in en annons i Kristianstadbladet att ett
ungt dansband söker Gitarrist.
Bandet höll en ny audition i Folkets hus och till den
auditionen kom Christer Ericsson.
Han var jättenervös, men fick jobbet.
Nu la bandet i ännu en växel.
Pojkrummet var för litet som replokal och istället
fick Sigfridssons hönshus börja användas.
Hönorna värpte ägg i en del medan pågarna övade i den
andra delen.
En höstdag 1969 fick bandet sin första offentliga
spelning på en nonstops dans i Smedstorp på Österlen .
Slottshallen var på den tiden ett av de största och
populäraste dansställena i hela Skåne .
Där skulle bandet få spela tillsammans med Bob
Stevens som var välkända i hela södra Sverige .
Enda smolket var att Stefan var tvungen att åka till
Tyskland i arbete och vem skulle då sköta Piano och Dragspel?
Lösningen hette Bo Kristensson som var duktig på att
spela på gehör men inte behärskade noter överhuvudtaget .
Han löste detta galant genom att först lyssna och sen
spela efter .
I samma veva slutade Stefan och Bo blev ordinarie
medlem .
Drygt ett år efter keyboardisten Stefans avhopp så
slutade även hans erättare Bo Kristensson
Ännu en gång var goda råd dyra, men Lasse Stefans
hade hört talas om en ung pianist som var duktig och charmig.
De tog mopederna och tjuvlyssnade på när Anders
Pettersson spelade med ett konkurrerande band.
Efteråt erbjöd de honom jobbet och han tackade ja.
Här bildades Lasse Stefanz, som sedan spelade med
samma uppsättning fram till för bara ett par år sen.
När bandet inte repeterade eller roade bingopublik
kollade man in idolerna med stort I, Flamingokvintetten.
De var förebilder och bandet var på plats när
Flamingo rullade in med sin stora buss på eftermiddagen.
Med sig hade Olle, Christer och de andra var sitt
anteckningsblock där de skrev upp vilka lampor bandet hade, vilka kablar som
drogs och vilka låtar som spelades.
Sen gjorde Lasse Stefans likadant.
I början av 70-talet togs också beslut att spela på
heltid.
För i stort sett inga pengar åkte bandet upp och ner
i Sverige gång på gång, helg efter helg, i jakt på publik och nya ställen.
En liten del av hönshuset blev också kontor och där
satt Anders och Lasse på dagarna och ringde nya arrangörer och erbjöd sina
tjänster, ofta i princip gratis.
Lasse var envis och hittade han ingen arrangör i t ex
Ljusdal ringde han bensinmacken och frågade vem han skulle söka för att spela
upp till dans.
Vid en spelning på hemmaplan, folkparken Sommarlust i
Kristianstad, får bandet sitt ”riktiga” namn. Folkparkschefen Folke hade
nonstopdans med bandet och Lasse Kenths (andra lokala idoler i stan) men för få
av bokstaven S när han skulle hänga upp skyltar med kvällens orkestrar.
Folke satte helt enkelt dit ett Z i slutet på
bandnamnet och de övriga tyckte det var fräckt, Lasse Stefanz var så fött!
Det lilla skivbolaget Habima gav ut två singlar i
början av 70-talet, Kära Rut (där Christer sjunger, något han helst glömt bort
idag) och Ett snurrande hjul.
1974 släpptes första fullängdsskivan Vad tiden går
som sålde i hisnande 5 000 exemplar.
Turnéerna fortsatte men den riktiga framgången låter
vänta på sig.
Anders Pettersson tröttnar och bestämde sig för att
bli billackerare och in i stället kom Leif Larsson en lågmäld och tillbakadragen
kille som raskt började plugga in bandets cirka 80 låtar.
Det var här 1977 började Lasse Stefanz vackla
ordentligt.
Tio års harvande började ta ut sin rätt och samtidigt
svepte discovågen in över landet.
Band efter band hakade på och prydliga pojkar bytte
sammetskavaj och urringat och guldplatå.
Sånger om röda stugor och mormödrar bakom tyllgardinen
byttes mot Boney M och Donna Summer.
Lasse Stefanz ville inte vara sämre och fann sig
plötsligt blanda discohits med Flamingolåtar, en omöjlig kombination för
publiken att ta till sig.
Arrangörerna var arga, publiken var arg och bandet var
nära upplösning.
Leif slutade för att börja jobba på posten och bandet
in kom Anders igen.
Christer och Hasse satt en eftermiddag och drack kaffe
när bokaren ringde och sa att det nog var slut och det var dags att lägga ner
och hitta andra jobb.
Det blev tyst runt kaffebordet när de började inse att
drömmen var nära att ta slut här.
Samtidigt hade Christer Ericsson börjat skriva låtar,
bland annat en sång om en flicka som satt på restaurang och väntade på sin
(sjö)man som inte behagade komma i tid, ja faktiskt inte alls.
Den låten snappade Bert Karlsson, vid den tiden stor
skivbolagsmogul i Sverige, upp och ringde Christer som trodde det var någon som
skämtade.
Bert ville omedelbart att bandet skulle spela in Vid
en liten fiskehamn eftersom han såg hitpotentialen.
Lasse Stefanz blev eld och lågor och åkte upp till
Skara och spelade in.
Vad de inte visste var att bakom dörren lurade Stefan
Borsch, som vid den tiden ville göra comeback efter att ha slutat i Vikingarna
några år tidigare.
Han behövde en hitlåt till plattan Minns att jag
finns.
Ett par veckor senare var det dags för uppspelning av
den nya låten i ett av Sveriges Radios
Hasse stod i hallen när programledaren presenterade
Vid en liten fiskehamn – med Stefan Borsch.
Då grät Hasse. Allt de jobbat för var än en gång
förgäves…
Men Bert ringde upp igen, nu skulle allt bli
Så här var det i branschen pojkar.
De återvände till Skara, tveksamma men ändå nyfikna.
Bert lovade att bandet inom ett år skulle hamna etta
på Svensktoppen, få guldskiva och tv-medverkan om de skrev på skivkontrakt.
Inom ett halvår hade de fått allt!
Olle har i alla år suttit bakom sina trummor och varit
trygg med det.
Han har inte varit någon frontman utan vill vara en i
gänget.
i mitten av 2000-talet fick sångaren Olle Jönsson
däremot problem med sina handleder genom en sjukdom.
Plötsligt kunde han inte spela trummor längre och nu
ställdes Lasse Stefanz på prov.
Lösningen var den enda, att Olle kliver fram och en ny
trumslagare anställs.
Också det något omvälvande, bandet har inte direkt
haft någon hög personalomsättning .
Nu måste de hitta någon som dels kan bandets
spelstil och dels passar in i gemenskapen och förstår glädjen att på söndag
morgon vakna upp och inse att det är fortfarande 75 mil kvar till Kristianstad.
Lösningen hette Gunnar Nilsson som haft Lasse Stefanz
som sina stora idoler sen barnsben.
Fotograf:
Anna Neah Deutgen
Samtidigt tvingades
Olle släppa trumpinnarna och stå längst fram.
De första spelningarna blir
fruktansvärt nervösa och han hade ingen aning om var han skulle göra av
händerna.
Sakta men säkert vande han sig dock
med situationen och krisen vändes till något positivt.
Olle började trivas ”där framme” och
han började hälsa på fansen, skaka hand och låta sig fotograferas.
Lasse Stefanz fick här ännu ett
genombrott.
Fotograf: Anna Neah Deutgen
Samtidigt började
åldern ta ut sin rätt för några av medlemmarna.
Keyboardisten Anders Pettersson, som
varit svårt sjuk, bestämde sig 2010 för att sluta.
Jonas Rignell, som sålt
ljudprylar till bandet i flera år, höll på att köra av vägen när han fick
erbjudandet och tackade ja.
Första giget var Folkets park i Mora och två månader
senare den 26:e Februari 2011 var det dags för ett riktigt elddop för Jonas när Lasse
Stefanz var med i
Melodifestivalens fjärde deltävling i Malmö .
2012 firade
bandet imponerande 45-års jubileum.
Det firades med en fullödig biografi
om bandet av dansbandsexperten och programledaren Thomas Deutgen med nytagna
bilder av fotograf Lina Haskel.
Bonniers fanns på plats en solig dag
i Kristianstad när bokreleasen firades, med snittar och bubbel.
Samtidigt kom
bandets egna röda vin, som snabbt sålde så mycket att det hamnade i
Systembolagets ordinarie sortiment.
Men allt var inte snittar och bubbel.
Hasse Sigfridssson gick i pension och
då valde hans bror Lasse att också sluta i bandet.
Ett omvälvande beslut för det gamla
kompisgänget som spelat ihop sedan de drack saft och åt kakor för 45 år sen.
För Olle och Christer fanns dock
inget alternativ, med tanke på den enorma succé som Lasse Stefanz då upplevde.
Lösningen hette Joachim Svensson på
saxofon och klaviatur och Henrik
Wallrin på sång och bas.
Plötsligt hade medelådern sänkts
rejält och ett ”nytänt” Lasse Stefanz tog sommarens dansbanor i besittning.
Henrik Wallrin valde
att lämna bandet efter 2,5 år för att bli lastbilschaufför på heltid och kunna
tillbringa mer tid med sin familj.
Han ersattes av Anders ”Dallas” Dahlgren.
Fotograf: Anna Neah Deutgen
Efter sex intensiva år så har Joacim Svensson tröttnat på att turnera och väljer därför att sluta i Lasse Stefanz strax innan sommarturnen 2018 och han gjorde sin sista spelning med bandet i början av Juni.
Joacim ska återigen börja jobba för byggföretaget Peab, där han arbetade innan han kom till Lasse Stefanz under våren 2012 .
Joacims ersättare blev Henrik Svensson från Lidköping som tidigare varit kapellmästare i Kindbergs orkester som gjorde sin sista spelning i Brunnsparken i Örebro 5/10 2018 .
Henrik
tänkte lämna scenen och gå tillbaka till sitt gamla jobb som skolbuss chaufför
när han blev erbjuden att spela i Lasse Stefanz .
Henriks första spelning med Lasse Stefanz var Diabetesgalan i tv 3 14/11 2018 .
Lasse Stefanz har spelat in närmare tusen låtar
och fått mängder med utmärkelser, inte minst dansbandsbranschens eget pris
Guldklaven, som Dansband och Sångare vid flera tillfällen.
De har deltagit i Melodifestivalen,
tv- och radioprogram, jippon och galor över hela Norden.
Slagit publikrekord flera gånger om
och är idag en stor nöjesindustri och det band som säljer flest skivor av alla
artister i Sverige, alla musikgenrer!
Bandet har eget crew med sig på
turnéerna, runt 120 jobb per år över hela Norden.
Idag blir det biljettrusning när
Lasse Stefanz kommer till stan, 49 år efter starten hemma i pojkrummet hos
Sigfridssons.
Man skulle kunna tro att bandet är
trött på att ännu en fredag förmiddag sätta sig i bussen för att åka 60 mil till
någon folkpark, men inte Lasse Stefanz.
Deras turnébuss rullar ut från
garaget även denna helg, och nästa. Och nästa…
Foto : www.lastbilsfoton.se
Medlemmar i Lasse Stefanz
Extra Medlem i Lasse Stefanz
Här kan du dansa till Lasse Stefanz
Här kan du se bilder från Lasse Stefanz spelningar
Youtube klipp från spelningar
Lasse Stefanz Kul
Text lånad med tillstånd av Thomas Deutgen, musikjournalist och författare till biografin om Lasse Stefanz och bilder lånade med tillstånd av Anna Neah Deutgen
