Christer Ericsson spelar gitarr och är kapellmästare i Lasse Stefanz

Vem vet vad han hade jobbat med om han inte svarat på den där annonsen i Kristianstadsbladet Christer Ericsson.
Själv har han ingen aning, men tackar någon lycklig stjärna vid lämpliga tillfällen över att ödet förde honom till Lasse Stefanz.
– Jag minns att jag såg dom första gången på studentexamen.
Vi var ett gäng som skulle dansa med tjejerna och dricka mellanöl, men jag hamnade framför bandet hela tiden.
Dom var så jäkla fräcka och Olle sjöng så bra, när jag såg annonsen ett par månader senare var det inget att tveka på.
Christer har varit med om alla långa och många år, upplevt berg- och dalbana, överlevt flera dansbandskriser och stadigt styrt bandet ihop med sina kamrater.
Han har bestämda åsikter och uppfattningar.
Trivs med att se framåt och komma på idéer som kanske inte alltid genomförs, men som föder nya projekt.
Att stå på scenen med sin gitarr är nästan en bisak för honom idag.
Arbetsuppgifterna är många fler än så.

– Jag lyssnar på alla demos som kommer till oss.
Det är ett par tusen till varje skiva och jag kan höra efter en refräng om det är nåt för oss.
Men alla förtjänar att behandlas med respekt.
De har lagt ner tid och kraft på att göra musik till oss.
Christer har också ett ord med i laget över vilka platser bandet ska besöka.
Ett dansställe blir ogärna av med Lasse Stefanz eftersom det innebär klirr i kassan, men samtidigt vill han få in nya platser och nya projekt. Det är en av anledningarna till att bandet överlevt i så många år, tror Christer, att man aldrig stått stilla och stampat på samma fläck utan ständigt sett ut nya mål.
Han är också noga med ljud och ljus och inte minst scenkläder.
Han ritar och väljer kläder varannan månad, ofta är bandets klädgarderober överfulla och det är byte ett par gånger varje kväll.
– Vår skräddare i Kristianstad är nog trött på oss emellanåt.
Det ska sys ut och in och ibland är vi så tjocka och ibland så smala, skrattar Christer och tänder ännu en cigarett.
Någon förklaring till varför bandet idag, över 45 år sen starten, fortfarande är så populära har han inte.

– Det är nog möjligen en kombination av många saker.
Våra låtar måste sätta sig direkt och det tror jag dom gör, Olles röst och förmåga att förmedla en text.
Och dessutom måste det vara en show idag.
Det går inte att bara stå och spela låt efter låt, det håller inte i längden.
Vi måste ge publiken det allra bästa varje kväll.
Inte heller han kan tänka sig ett liv i gungstol utan turnébuss och Statoilkorv.
– Så roligt som det varit nu har det aldrig varit, det är enormt att stå på scenen och se tusentals människor i alla, och jag menar verkligen alla, åldrar sjunga med i våra låtar.
Då ryser jag av välbehag.

Bild Lånad med tillstånd av Joakim Björkman